Sanna Josefiné Franzén

Idag har jag varit hos familjen i exakt 6 manader. Vilket betyder att jag har varit har halva min tid.
Det kanns som en lattnad att jag har kommit over gransen.
Kanns lite som nar man har gatt halva strackan pa en lang promenad. Man vet att nu blir det bara mindre och mindre.

Jag langtar hem nagot otroligt. Det ar inte det att jag mar speciellt daligt eller att jag inte trivs har.
For jag har funderat manga ganger pa att forlanga mitt ar med 6 manader. Man far ju uppleva sa mycket.
Men samtidigt ar det ju inget som sager att jag inte skulle kunna hitta pa nat kul for att jag aker harifran. Jag kanner att nu har jag gjort mitt har. Nu vill jag ut pa nya aventyr. Fa nya erfarenheter och upplevelser.
Det som ska bli skonast att komma tillbaka till ar familj och vanner. Personer gar ju aldrig att ersatta. Tanker pa er varje dag och jag ar sa otroligt glad att jag har sa bra kontakt med de flesta av er. 
Jag ar valdigt kanslig nar jag umgas med andra som ar bra vanner eller med syskon. Det far mig att tanka pa allt jag vill gora med er nar jag kommer hem. 
Det kanns som att jag missar massa i mina syskons liv. Har ju missat hela Melanies andra ar. Och jag vet att dem utvecklas sa mycket i den aldern. Elias har blivit riktigt stor och lart sig hur mycket som helst. Jag vill ju vara dar och se allt och hjalpa han. 
Lisa ar i den aldern nu dar det inte spelar nan roll att det ar 5 ar mellan oss. Vi vill gora samma saker (nastan) Hon gar pa hogstadiet nu vilket ar den kanske basta men ocksa jobbigaste perioden i hela ens barn/ungdom. Det ar sa mycket nytt pa gang. Kompisar vaxer ifran varandra, man borjar festa, man vill va snygg, man vill va popular. Man ar ocksa sa kanslig under den tiden. Vill ju finnas dar for henne nar hon har det jobbigt. Precis som jag vill finnas dar for mina vanner nar de vill prata. 
Samtidigt vill jag ju ocksa resa runt och se varlden. Men det far helt enkelt bli kortare resor i framtiden. Kanske max 3 manader. Ett ar ar okej sahar en gang i ens liv, eller kanske om 10 ar igen dock med en van eller pojkvan.

Okej familj och vanner ar det som avgor att jag vill komma hem. Det ar ocksa det som gor det svart att aka harifran.
Min vardfamilj ar ju helt underbar och jag vill ju se barnen nar de vaxer upp. Kanns som att de kommer ha flera Au-Pairer efter mig och nar de ar i tonaren har de glomt av mig. Kanns lite sorgligt. 
Jag har ju ocksa traffat en hel del andra betydelsefulla manniskor har som jag antagligen aldrig mer kommer att traffa.
Men antar att sant ar livet.
Jag menar man kan ju inte ga in i ett skal och inte traffa andra av radslan for att skiljas. Det ar bara till att njuta av den tiden man har. Forhoppningsvis kommer alltid minnena att hanga kvar och man kan ha kontakt via facebook eller nat.

I mitten av mars maste jag ge ett besked till familjen hur jag vill gora. De har sagt att de mer an garna vill ha mig kvar har.
Men att de aven forstar om jag vill aka hem.
Jag kommer aka hem, vad som an hander. Var inte oroliga! Som senast i mitten av juli kommer jag hem efter att ha varit i Kalifornien och kanske Hawaii.

Vill avsluta med en stor applad och en bamsekram till alla oss duktiga Au-Pairer som ar kvar efter 6 manader. 

                               
                                 Katarina (Au-Pair i LA som lever lyxliv) och Jag (Au-Pair i lilla Arkansas)



                                  
                                    Helen (Au-Pair i Connecticut & hon jag ska aka till Boston med) och Sandra (Au-Pair nanstans             dar uppe nara NY) 

                                       Har tyvarr ingen bild pa Evelina. Men du ar lika duktig for det!

 
Dags att sova. I morgon blir det julklapps shopping med Alice & Olivia. Jag var och kopte nagra nu ikvall men har fortfarande en hel del kvar. Paniken borjar tranga sig pa.

Love, Sanna