Sanna Josefiné Franzén

Kärlek är en känsla som präglas av en stark ömhet och tillgivenhet. Kärleken kan vara riktad mot abstrakta ting som konst, mot mer allmänna konkreta ting som naturen eller till mer specifika konkreta objekt som ens hem, ens husdjur eller en nära medmänniska, inklusive den egna personen.

                                                                                                Hämtad från: Wikipedia



Jag har lyckan att ha helt fantastiska vänner. De betyder så mycket för mig och finns alltid där för mig oavsett. Ovärdeligt. Jag tror att alla människor måste ha minst en vän för att må bra.
Jag har haft dåliga vänner och jag har haft bra. Just nu har jag bara bra vänner och det känns så skönt. Man känner sig mycket tryggare i sig själv då på något sätt. Man kan vara sig själv.
Dessutom har alla mina vänner olika personligheter så man får så många olika perspektiv på saker och ting och man lär sig så mycket. 
En av de bästa sakerna med en riktig vän är att man kan prata med varandra väldigt sällan men när man pratar med varandra känns det som att man aldrig varit ifrån varandra. Idag var ett sånt tillfälle. För en gångs skull kunde vi prata om roliga grejer. För det klart det är ju inte roligt om man bara hör av sig när man mår dåligt. Även om det lätt blir så ibland.

Jag är också tacksam för de vännerna som ger mig massa goda råd, men som jag inte alltid lyssnar på förrän det är för sent. Men ni ska veta att även om jag inte lyssnade då så vet jag efteråt vad det var ni sa till mig och att ni hade rätt. (Gäller även dig mamma!..ibland..) Och då är det väldigt värdefullt, för jag vet att ni brydde er.

Men...
alltid ska det finnas ett men.

Trots att man har massa bra vänner och en stor familj så känns det som att nåt fattas.
Man vill ha en annan slags kärlek än den som man får av sina vänner och familj. En annan sorts närhet..
Den är tyvärr inte alltid lätt att få, hitta, skapa eller vad man nu kallar det.. Jag vet att den kommer att dyka upp när man minst anar det. Men ibland är det jobbigt att vänta. Man vill att det ska hända nu!
Det värsta och det bästa är ju att medan man väntar så dyker det ju upp tillfälliga stunder. Det bästa är att det verkligen är mysigt så länge allt är bra och det värsta är sen när det är över. Men för att få kärlek måste man ju våga öppna sig. Så det gäller väl att öva hjärtat på att bli starkt så att det njuter av de bra stunderna och suger åt sig all kärlek/närhet just då. Och sen kunna stå emot allt det jobbiga. Jag tror att hjärtat ändå blir pyttelite starkare för varje gång. Och förhoppningsvis behöver det inte stå emot alldeles för mycket.

Detta blev ett väldigt djupt inlägg. Brukar bli så när det är sent på kvällarna. Jag blir väldigt känslosam och kreativ av mig.

Nu ska jag sova och tänka på alla bra vänner och min fina familj som jag har och njuta av den kärleken.


                                                    

                                                      Varför måste kärlek vara så komplicerat?